Nu har jag

gjort det igen, skövlat och förstört. En del av det tillhör min sjukdomsbild, men det räddar inte mitt äktenskap.

Jag känner mig värdelös och otillräcklig, jag som för en stund sedan kände en ljusning. Ack vad livet kan vända snabbt.

Nu sitter jag här och gråter över ytterligare ett misslyckande.

Med en make som funderar över
om livet verkligen ska vara så här, så här jobbigt med mig!!

Och jag som vill så mycket, vill älska så mycket och egentligen bara vill väl, hur kan allt bli så fel?

Jag funderar

och jag andas fem minuter i taget.

Försöker vara medveten närvarande, fastän det är svårt.

Jag försöker att inte ligga steget före, utan uppskatta det jag har här och nu.

Hela livet har varit en enda stor jakt. På vad vet jag egentligen inte, men om bara jag fick den där saken eller om jag gjorde den där resan så skulle jag bli lycklig...

Nu vet jag att lyckan finns här i nuet och jag ska banne mig försöka att fånga den så gott jag kan.

Jag älskar

den här tiden då blommorna slår ut i rabatten och det bara är att plocka in denna fägring.

Taggad

av Sara

Sju spridda sanningar om mig själv.

*Popcornaddicted.

*Går med skorna på inomhus.

*Saltar på all mat, tom pizza.

*Jag avskyr icke vald ensamhet.

*Jag är som en öppen bok.

*Jag önskar hett en liten bebis med min älskade.

*Jag är en slösaktig liten rackare.

Jag taggar Kicki, Kristin, Linnea, Eva, Anna, Julia och Fröken Blund. (helt frivilligt naturligtvis.)

Även jag kan

bli glad för lite materiell lycka, speciellt om det är fynd.

Igår efter kyrkan med Linnea(konfirmanden) så körde vi förbi en loppis som ligger i vår by, vanligtvis är det mest dyrt skräp där, men igår fyndade vi rejält! En fin fåtölj och en stringhylla.

Jippie vad glada vi blev, men gladast blev jag när älskade R kom hem som en lycklig "SM guld vinnare" från Jönköping!

Det vore väl

att ljuga att säga att jag mår bra, men jag ser en ljusning i alla fall.

Jag har funderat mycket under detta snart ett år som jag varit sjuk och hemma. Både på gott och ont....mycket har varit väldigt svart.

I hela mitt liv, har jag varit beroende av vad andra tyckt om mig. Jag har haft en enorm önskan om att alla skulle tycka att jag var bra. Jag har vänt ut och in på mig själv, böjt ryggen för att vara andra till lags. Detta på stor bekostnad av mig och min familj. Vissa har inte ens varit värda all denna uppmärksamhet och ansträngning. Så idag väljer jag dom som kan ge mig energi och äkthet, alla andra sållas bort utan ånger.

Vad jag också är glad över är att jag nu vet att lyckan inte bor i materiella ting. Jag blir inte lyckligare av ett nytt hus, ett renoverat kök eller dyr bil. Man kan inte köpa lyckan för pengar, den blir väldigt kortvarig då och med ett större och större behov.

Och varför snegla på andra, vad har dom som inte du har?! Det viktiga är att vårda sitt eget. Dom har också problem, tror mig. Mer eller mindre stora. En del är kanske så blinda att dom inte ser sina problem eller så väljer dom att blunda för att livet blir enklare så.

Vad vet jag! Det jag vet är att jag är lyckligt lottad, välsignad med fem fantastiska barn och en man som skulle gå genom eld för mig...(vilket han redan gjort många gånger). Vad mer kan jag önska mig? Absolut ingenting.

Känslan

är bättre idag.

Vi var på utveckligssamtal med Otto igår och det var inte så illa som jag först befarade. Han är en fin kille men lite udda vår lille 6-åring. Lite av en enstöring och inte alls så social som sina äldre syskon.

Om han fick välja skulle han vilja vara hemma med sin mamma hela dagarna... Vi har ändå vidtagit åtgärder för att "mota Olle i grind" så det blir samtal på BUP, mest för att få lite vägledning i detta annars ganska tuffa liv med en tokig mamma.

Men jag hade inte helt fel om min söte lille prins.♥

Det känns som

salt i mina sår. Idag ringde dom från skolan och berättade att Otto bär sig väldigt illa åt.

Han säger emot i allt och är inte samarbetsvillig överhuvudtaget. Han är likadan här hemma, svär och lever rövare.

Jag orkar inte alltid och väljer mina strider. Jag vet att barn känner av när någonting är fel och det känns som om skulden är min.

Jag mår inte bra och det gör honom nervös och ängslig och kanske kommer det ut på detta sätt.

Min älskade lille prins som varje dag säger att han älskar sin mamma högt, det rinner en tår på min kind och jag hoppas finna en lösning.

Solen skiner

utanför och ljuset känns smärtfritt.
Jag omfamnar känslan av att må bra, att ångesten har lämnat mig den här gången.(hoppas jag)

Jag tittar omkring mig och upptäcker allt det vackra, min älskade, mina underbara fem.

I ångestens grepp tappar jag bort allt det där viktiga.

Jag vill må bra, jag vill leva fullt ut och istället för att vänta på nästa nedgång ska jag njuta av nuet.

Min söta

kulturella tonåring, vann filmtävling i denna mundering. Félicitations!

Jag har

suttit hela förmiddagen med att lägga ut auktioner på Tradera. Har rensat garderober och det finns så mycket fina saker som kan användas ett tag till, jag gillar recycling! Dessutom får man ju en liten slant att fylla utrymmet i garderoben med....

Just idag

är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida.

Precis som Kentas låttext känner jag mig just idag.

Vissa korta stunder känns livet bra, jag försöker njuta och omfamna det.

Idag har jag varit och träffat min doktor, min doktor som givit mig diagnosen Bipolär sjukdom. Som enligt faktatexten beskrivs som ett tillstånd i hjärnan som orsakar stora skiftningar i stämningsläge, livsenergi och beteende.

Det känns bra att få en diagnos, att förstå att det inte är fel på mig utan att det finns en anledning. Samtidigt är det skrämmande för det här försvinner inte, det kan lindras och bli bättre med hjälp av medicin och terapi men det går inte att bota.

Jag är lyckligt lottad som har närstående som bryr sig om mitt välbefinnande, med rätt medicin kanske jag nu kan vara mottaglig för denna hjälp. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna nya medicin är nyckeln till lösningen.

Idag är ingen

vanlig dag, för idag är det August födelsedag. Hurra hurra hurra! Grattis min finfina son på din 9-årsdag!

I dag

är det Ottos namnsdag en dag han länge har längtat efter. Den dagen är lika stor som kungens födelsedag säger han och blir besviken när bussarna inte flaggar för honom. Fina August säger vid frukostbordet, att min present till dig är min Blixten McQueen samling. Otto håller på att ramla av stolen av lycka och sedan kramas dom i en härlig lillebror/storebror kram och mamman blir alldeles varm inombords. Syskonkärlek är så fantastiskt.

Kan man verkligen

ta sig i kragen och skärpa till sig?

Jag får så många glada hejarop om att allt kommer att bli bättre, att det kommer att lösa sig. (ingen skuld lagd där, vad ska ni säga?!) Men vad är det som kommer att lösa sig frågar jag mig då? Kommer jag en morgon att vakna och känna Jippie! Therese, du gillar dig själv eller åh vad livet är härligt?

Ja, jag önskar att det kunde vara så, men med min pessimistiska läggning så tror jag faktiskt inte det. Jag tror inte att allt behöver vara nattsvart, men jag tror heller inte på rosa moln. I min drömvärld så skulle jag vilja hamna i landet lagom, där inget är svart men heller inte vitt, bara lagom härligt grått.

Efter alla år i terapi, som har gjort mig bättre fast inte bra, så har jag nu bestämt mig för att bara fokusera på mig och mitt. Inte snegla på andra och tro att dom har det så mycket bättre och vilja fly till deras verklighet. Alla har vi våra bekymmer och egenheter, vissa hanterar dom bättre än andra. Så nu är det dags för mig att försöka hantera mina, jag vill inte slösa bort mer tid på att må dåligt!

Påsken

blev inte alls som jag hade tänkt mig...jag hade som alltid höga förväntningar och föll pladask ner på jorden igen.

Jag vet inte vad som händer med mig, med min kropp. Jag vill så gärna, hjärtat vill så gärna...men den inre stressen blir för svår, för tung och allt blir panik och jag vill bara krypa ner i mitt svarta lilla hål.

Och jag har så svårt att se henne i ögonen, hon som tar så enormt mycket energi ifrån mig, hon som jag egentligen bara vill ska hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra.
Hon som går under benämningen mamma, jag kan inte vara i hennes närhet, jag orkar inte, hon stjäl all min luft och jag vill bara att hon ska försvinna, inte för alltid men bara bort från mig här och nu.

Hur söt och underbart

tonårig är man inte när man till Håkans ära bakar en kladdis utan att han vet om det. Min älskade lilla skruttunge, du är bäst.♥

Jag hade en härlig

kväll igår med några vänner, underbar musik och mycket dans. En välbehövlig lisa för själen.