söndag 28 februari 2010

Hur mår jag nu då?

Jo tack, jag mår lite bättre..medicinen har kickat in och just nu ligger jag i ett jämnt läge. Jag har som uppgift att föra stämningslägesdagbok ( långt och krångligt ord) och när man följer den så är ser jag ganska "normal ut".

Det värsta är att jag går och väntar på smällen, jag kan inte riktigt acceptera att jag mår bra utan är rädd att jag snart är där igen.

Jag fick ett brev från en älskad vän som finns alldeles för långt bort, en klok vän som jag har saknat. Hennes brev berörde mig djupt i hjärtat och där fanns en slags lösning något som hon tagit till sig och meningen löd så här..

"Jag funderar på rädslan för ensamhet och tänker att något som stärkt mig är meditation och kundalinyoga. De hjälper mig att älska mig, vilket ju i sin tur hjälper mig att vara xxxx utan att vara någons. Alla runt mig blir en bonus och en tillgång istället för livlinor".

Denna mening blev en slags sanning för mig, tänk om jag kan lära mig att tycka om mig själv för den jag är utan att vara någons... Åh min älskade, kloka vän du vet inte hur mycket de orden betyder för mig. Precis vad jag behöver.. konkreta ord inte en massa svammel.

Med dessa ord och med alla era underbara kommenterar ska jag peppa mig själv att jag är bra, att jag inte behöver vara någon annan för att världen ska tycka om mig..

och inte vara rädd över att jag kanske ska hamna i svarta hålet igen, för där hör jag inte hemma.

onsdag 24 februari 2010

Snö


familjen har utökats med frun Marguerite och lille Jean-Philippe.

tisdag 23 februari 2010

Sportlov

åh som jag har bävat för denna vecka, jag orkar inte engagera mig i en massa aktiviteter.

Men barnen är så förstående även om alla inte riktigt förstår, dom vet att jag inte mår bra och dom vet att jag är trött.

Så inga krav på lilla mamma, utan vi tar det som det kommer. Det finns ju alltid PS3 och massor med snö.

Och lilla Märtha har gjort en fransk snögubbe med potatisnäsa, il sáppelle Pierre.

fredag 19 februari 2010

Tack

alla ni som har skrivit till mig på min blogg och via mail, tack till er som har ringt och kommit till mig. Jag skrev att jag inte ville ha er omtanke, jisses vad fel jag hade. Jag känner mig stärkt av er omtanke, jag känner mig glad och betydelsefull. Jag kämpar på och hoppas på ett ljus i tunneln.

TACK!

torsdag 18 februari 2010

Dagar

när det känns som om ingen förstår mig är tunga. När jag inte känner någon samhörighet med resten av världen, då jag har anpassningsproblem.

Idag är en sådan dag, min psykolog som jag i vanliga fall tycker mycket om, förstår mig inte. Det känns som han förringar mina känslor och ber mig göra saker som känns helt omöjliga. -Nej då säger han det kan du klara av, du måste bara öva.

Jag blir förtvivlad och tårarna börja rinna och jag säger -du vet inte hur det känns när paniken kommer, när min kropp blir stel som en pinne och jag tror att jag ska dö.

Jag har gått i terapi i fem års tid och jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska göra.
Ibland känns det hopplöst. Jag tänker att jag alltid kommer vara sån här, jag skrämmer bort alla i min närhet. Det värsta scenariot blir verklighet. -Jag, ensam och övergiven.

Lyckan är ju där inom räckhåll, älskade R och mina fem finfina skruttungar finns för mig och jag vill inget hellre än att visa hur mycket jag älskar dom.

onsdag 17 februari 2010

Det svåraste

med min sjukdom är att hantera ångesten och rädslan över att bli ensam..att känna mig övergiven. Den känslan är så övermäktig att jag får panikångest och har svårt att andas.

Det känns som om jag är helt ensam i hela världen som att ni andra har någon slags hemlig klubb där jag inte får vara med. Om jag finge bestämma skulle jag aldrig vara ensam, men det fungerar ju naturligtvis inte så.

I min ensamhet och i känslan av att vara övergiven så kommer mina hjärnspöken. Idiotiska tankar som även jag vet är helt uppåt väggarna, men ju mer dom får fotfäste i min hjärna ju mer övertygad blir jag att dom är sanna.

Så till den milda grad att jag kan bli förstörd över det jag grubblar på, det tär och sliter och går ut över familjen . Stackars R kan komma hem från jobbet helt oanandes och där finns jag som är rabbiat över något min hjärna tänkt ut i min övergivna stund.

Jag vet att jag är näst intill omöjlig att leva med ibland och jag hyllar min hjälte som orkar, fast jag vet att orken tryter och det är inte långt till dörren stängs bakom honom. Trots detta fortsätter jag, jag kan inte sluta.

Den knäppa delen är för dominant, den tar överhand och övertygar mig om att hjärnspökena har rätt. Jag hoppas på att få rätt behandling, min sista utväg. Terapin har fått mig att inse att jag agerar fel när jag låter den sidan ta över, men jag måste få hjälp med att kunna kontrollera den..

Det är väldigt utlämnande det jag skriver och skrämmande, men nu när jag har börjat släppa min fasad måste allt raseras..

tisdag 16 februari 2010

Min

stora flicka Linnea har en egen fin blogg, som speglar henne på ett fint sätt. Kika in vettja.

måndag 15 februari 2010

Jag har

fått ny medicin och känner mig lite bättre, mer lugn och sansad. Jag hoppas bara att det varar, jag har känt den här känslan förutom när jag tagit ny medicin men tyvärr har den inte stannat länge utan flyktigt farit förbi. Jag tar mina fem minuter i taget och andas lugnt lugnt lugnt.

En vacker ros till min vackre man.

lördag 13 februari 2010

Dessa

små söta legogubbar är överallt på golvet och oj vad ont det gör att trampa på dom...fem minuter i taget och andas.

fredag 12 februari 2010

Fem minuter

i taget är vad min psykolog säger att jag ska fokusera på...det låter inte så jobbigt men det är det. Min hjärna går på högvarv, fastän den är seg som kola.

Det är vetenskapligt bevisat att hippocamus delen av hjärnan som minns krymper vid stress och depressioner. Hjärncellerna dör. Jag har ofta problem med att hitta ord, byter ut dom mot andra, jag kör vilse fastän jag vet vägen och kommer aldrig ihåg vad mitt eget barn som står framför mig heter.

Kanske är det en effekt av att mina hjärnceller har dött, eller kanske bara för att jag börjar bli gammal! Vad har jag då för diagnos, ja det är ju inte fastställt ännu men man tror att antingen är jag manodepressiv eller har jag något som heter Bordeline personlighetsstörning (BPS).
Själv tycker jag efter att har dränkt mig i litteratur kring dessa två diagnoser att det är BPS. Jag kännetecknar alla de nio kriterier som ställer diagnosen BPS, skrämmande men samtidigt ett svar på alla frågentecken över hur jag under årens lopp har mått och betett mig.

Detta inlägg var inte menat att bli så tungt som de tre andra, utan jag visar det lilla fyndet jag gjorde i onsdags. En byrå för 20 kr på Röda korset... Jag går gärna inte utanför min dörr nu när jag mår så här dåligt. Men mina läkare säger att jag måste för att inte bli helt isolerad från omvärlden. Så Röda Korset blev det.

torsdag 11 februari 2010

Baksmällan

sitter i, men ändå känner jag mig befriad...lite sakralt uttryckt förlöst. Jag har släppt min hemlighet och ni har accepterat den, nåja kanske inte alla men ni viktiga.

Kroppen och huvudet känns lättare, jag har en vision om framtiden. det finns en framtid, när det har varit som värst har den försvunnit och jag har befunnit mig i ett svart hål.

Det har dock aldrig varit ett alternativ för mig att helt försvinna, min kärlek till mina barn håller mig kvar. Mina tankar har många gånger varit att världen vore ett bättre ställe utan mig, vad kan jag tillföra. En känsla av värdelöshet...den finns fortfarande och kommer nog alltid att finnas men förhoppningsvis i en mildare form och med möjlighet för mig att stoppa undan den.

Det är så svårt att förklara det som inte syns utanpå, många gånger har jag varit en hemsk människa mot mina närmaste utan förklaring. Jag har sårat och förstört . Blivit bestört efteråt och undrat vilket monster som tagit min kropp i besittning. Gråtit över att min relation till R blivit lite sämre, frågor i huvudet - vad gör jag mot mina barn, kommer dom bli likadana som jag när dom blir stora? Ångest enorm ångest som kryper i kroppen och helst av allt skulle jag vilja krypa ur mitt eget skinn för att bli kvitt den.

Många av er är förvånade över hur jag kan känna så här, du som alltid är glad. Jag är expert på att ljuga, på att manipulera och låtsas vara den jag tror att ni vill se...det tar enorm energi och jag orkar inte leva i denna lögn längre, mycket för att det drabbar min familj. Dom som står mig närmast får se mina värsta, värsta sidor, när ni andra fått mina goda. Nu menar jag inte att ni alla ska få se mina värsta sidor, så fly inte... min medicin hjälper mig att handskas med mitt problem och nu är det mest ångest och skuld som tynger mig och jag tror och hoppas att min psykiatriker och psykolog ska hjälpa mig även med det.

Det finns dock dagar då solen skiner även för mig, då jag kan ta emot livets alla glädjeämnen. Men i min värld finns det inget lagom, det är svart eller vitt. Min enda önskan är att jag någon gång kommer hamna där i mitten i lagom. Få kunna stanna kvar där och njuta.

Jag är glad för alla era fina kommentarer och jag ska försöka ta till mig dom....är dålig på positiva yttringar då det gäller mig själv.

Jag är glad för att du stannar kvar älskade R även om du många gånger tänkt att gå...vår kärlek är stark.

Linnea, min älskade lilla skruttunge. Jag vet att du läser det här och till dig vill jag säga, det här är inget farligt, jag kommer att stanna hos dig och finnas som din mamma på det bästa sätt jag kan och du mitt hjärta har visat mig att det är tillräckligt.

onsdag 10 februari 2010

Det kändes

lite som en baksmälla när jag vaknade i morse... ångest och rädsla för det jag skrev igår om min verklighet. Tankarna har snurrat vilt och jag har gång på gång läst era fina inlägg och det känns banne mig som att jag gjorde rätt.

Bort med all prestige och alla fasader. Det här är jag och jag lider av en psykisk sjukdom. Jag har inget att skämmas för( eller jo det har jag...massor egentligen och det kanske kan bli till ett inlägg vid senare tillfälle om jag är modig nog) men jag är jag, älska mig för den jag är eller låt bli!

Med det menar jag inte att jag ska härja fritt och vara en tyrann, jag kämpar varje dag med mina hjärnspöken och försöker att passa in i livet. Men nu när ni vet så kanske ni lättare kan förstå när jag trampar vid sidan om livets stig.

Och tack min älskade för att du står där vid min sida även i detta beslut om att berätta för världen vilken konstig fru du har. Det är du och jag mot världen - VI.

tisdag 9 februari 2010

Jag skriver

om ditten och datten, visar bilder på mitt hem och min underbara familj.....men innerst inne vill jag skrika! Höja min röst och tala om för hela världen hur dåligt jag mår. Men vem vill höra om mitt elände och det skämiga med att behöva äta medicin och gå i terapi för att livet ska vara uthärdligt!

Jag har hittat rätt i livet, jag har fem underbara barn och en fantastisk make som förstår och vet allt ....men vad händer den dagen då han inte orkar mer?
Jag står och stampar, hittar ingen utväg - vad gör jag? -varför mår jag som jag gör? Panik i hela kroppen.


Medicinen gör mig inte bättre inte terapin heller, men utan den vet jag inte vad som skulle hända...
Jag har tagit mod till mig och bett att få träffa en ny läkare, nu måste någon hjälpa mig och jag togs på allvar så efter fem långa år inom psykiatrin fick jag äntligen träffa en överläkare som lyssnade och iakttog, så hoppet finns kanske även för mig...

Jag skriver detta för jag orkar inte låtsas längre, jag vill inte har er ömkan, det är inte synd om mig. Jag vill inte har era kramar eller omsorg( absolut inte kramar, alla som känner mig vet att jag har svårt för kramar..) Kanske hårda ord, men för mig räcker det att ni vet. För vad jag behöver är vård, psykiatrisk vård.

Och jag skriver det för dig min älskade make som gör allt i din makt och lite till för att vi ska dra runt. Du som förstod mig från dag ett, du som trots din egen sjukdom tar dig tid och har ork för att finnas här för mig. du är mitt allt!

(ps Jessica, jag vet att du finns där för mig...jag kan bara inte ta emot din kärlek på rätt sätt, men jag vill att du ska veta att du har en enorm plats i mitt hjärta.)

torsdag 4 februari 2010

Jag tror

banne mig att jag har världens bäste och härligaste man, vacker är han också...

onsdag 3 februari 2010

Jag minns

att det var snöstorm även den 3 februari 1998. Jag hade gått 14 dagar över tiden och började tvivla på att det skulle komma någon bebis alls, men kl 10.56 föddes vår Isaac 3935 g och 55 cm.
Jag minns det som igår fast 12 år har passerat och min lille gosse har blivit stor.