
alldeles skrynklig av allt kånkande i min väska....
men i din sjukhus säng ligger du så slät och fin.
Vi försöker ta en dag i sänder, det är det enda vi kan göra men frustrationen är
enorm och frågorna många.
Kommer du tillbaka till oss och om du gör hur blir du då?
kommer du någonsin att kunna prata eller röra dig mer?
Jag har så svårt att visa dig känslor men när du ligger där okontaktbar
svämmar mitt hjärta över av saknad och kärlek
till den pappa jag önskar att du alltid var.