alldeles skrynklig av allt kånkande i min väska....
men i din sjukhus säng ligger du så slät och fin.
Vi försöker ta en dag i sänder, det är det enda vi kan göra men frustrationen är
enorm och frågorna många.
Kommer du tillbaka till oss och om du gör hur blir du då?
kommer du någonsin att kunna prata eller röra dig mer?
Jag har så svårt att visa dig känslor men när du ligger där okontaktbar
svämmar mitt hjärta över av saknad och kärlek
till den pappa jag önskar att du alltid var.
3 kommentarer:
Väldigt fint skrivet.
Tänker på dig!
orden försvinner lite, men jag tror jag förstår ungefär hur det känns. och det enda vi kan göra är att hoppas. och be på det sättet som passar oss. Får jag ge dig en kram?
Så fint skrivet vännen! Tänker på er! Kram <3
Skicka en kommentar