Bröllop och kärlek

Tänk vad en visit i kyrkan kan göra en lycklig och så kär.

Min hjälte

det är snart fyra år sedan din hjärnblödning och nu har du sprungit tredje varvet på raken.

Heja heja!

Tänk att

medicin kan vara så bra, jag har ökat min dos av "epilepsimedicinen" och jag känner mig stark och stabil.

Svackan jag hade tidigare i veckan lyckades jag mota bort med kloka tankar och det kändes som en stor seger. Kanske finns det hopp även för mig...

Idag låg

ett fint kuvert till Otto i brevlådan.

Urgulliga Kicki skickade en loppis E.T. och lyckan var gjord.

Jag är superglad sa Otto och kuvertet ska inte slängas för det är så coolt!

Jag är också glad för Otto och E.T. har hjälpt till med att hänga tvätt, det gör man aldrig i rymden.

Gräset

är inte grönare på andra sidan...eller!? Fast tusenskönor är vackra så jag stannar här.

Ute

blommar träden för fullt, fastän värmen inte riktigt vill komma.

Inne känner jag mig instabil igen.

Tusan också att varje liten motgång ska få mig att falla. Jag hoppas att det bara är för en liten liten stund.

Vigselringen

är tillbaka. Den var bara på utflykt med lite sniglar i gräset.

Jag har letat i detta gräs flera gånger, men ca 10 cm ifrån där jag totalt genomsökt låg den och väntade.

Lyckan är stor och de 1500:- till självrisken brände vi på Kosta Outlet.

Jag mår rätt

så bra just nu, jag känner mig jämn i min tillvaro.

Jag vet inte om det är min ny medicin som kickat in eller bara önskan om att den ska vara den rätta.

Det är en helt annorlunda medicin än de förra, jag tar fortfarande antidepressiv medicin men har nu också fått en stämningsstabilerande medicin, ett antiepiletikum. Dvs för epilepsi men också för bipolär sjukdom och emotionell störning.

Hoppet om att få en normal tillvaro är enorm, jag kan inget hellre önska än får vara stabil i mitt leverne. Det har pendlat mellan hopp och förtvivlan så länge nu, mest förtvivlan att jag inte orkar mer.

Jag ska förmodligen få gå i ny terapi också, jag har ju länge gått i KBT terapi men nu tycker min läkare att DBT (färdighetsträning) kunde vara något. Klokheten efter all KBT finns, men att applicera den på mig själv är ibland nästintill omöjlig.

Så håll era tummar att det här är det rätta!

Ett första

samtal på BUP med Otto är avklarat.

Det kändes bra, Otto själv var inte så mycket närvarande utan lekte mest i rummet intill. Han svarade dock på alla frågor och kändes nästan lite social.

Väl tillbaka till skolan var det däremot omöjligt för honom att släppa iväg mig, mycket tårar och skrik och en fröken som bärandes gick med honom till klassrummet.

Det känns i mitt modershjärta och helst av allt skulle jag vilja springa tillbaka, ta med honom och aldrig släppa honom ur min famn, men det blir ju ingen hjälpt av och allra minst Otto.

Linneas

fina fynd hylla, 50 pix och väggen blev glad och säkert även Håkan som får stirra in i den varje dag...

Delar

av min underbara skara. Dansa av Linnea.

Min allra käraste

ägodel är försvunnen.

Idag gled min vigselring av mitt finger och står icke att finna.

Vi har letat överallt, bland sopor, tvätt, skor och garderober. Det märkligaste är att jag bara några minuter efter att jag tappat den hemma upptäcker det och ändå så är den spårlöst försvunnen.

Jag hoppas att min drulleförsäkring gäller.

Årets konstrunda

hos Karin var lika fantastisk som vanligt. Och fikat oöverträffligt. Söta flickor, så duktiga som gjorde sina mammor väldigt stolta.

Du min

fina, jag blir kär varje gång jag ser dig. Lika kär som jag blev den där augustidagen för snart 15 år sedan.♥

Jag tror ta mig

fanken att detta är mitt loppisår!

På kort tid har jag gjort en massa fina fynd och vid helgens loppisar var det inget undantag.

Och Linnea, hon lyckades hitta en stringhylla för 50 kr. Hurra vad vi är bra!

Att livet ska

vara så svårt och komplicerat.

Är det vi som gör det så med alla våra krav och måsten, var det lättare förr? Nu lockas vi av saker hela tiden, att göra karriär, nytt förhållande för att det gamla går på slentrian, större hus, större bil och resor jorden runt.

Förr vad man kanske mera nöjd med vad man hade, vad vet jag. Vad jag vet är att livet blir så bra som du gör det till, visst stöter vi på hinder och motgångar hela tiden. Ibland så jobbiga att att vår världsbild kanske rasar, men till syvene och sist är det du som bestämmer hur bra du vill må!

Denna sanningen var som en käftsmäll för mig för fem år sedan då jag började min terapi. Va låg det på mig att jag skulle må bra?? Jag som låg på botten och kunde omöjligt se en lösning för att ta mig upp igen.
Men nu vet jag att jag har tankens kraft och förmåga att göra mitt liv så bra som jag vill att det ska bli.

Även om det för det mesta är pissjobbigt och ibland känns omöjligt så kämpar jag varje dag för att min tillvaro ska bli bättre.

Och utan dig vid min sida hade det varit så mycket jobbigare, du är fantastisk som orkar fortsätta att ge när det ibland inte ges tillbaks.