Ett första

samtal på BUP med Otto är avklarat.

Det kändes bra, Otto själv var inte så mycket närvarande utan lekte mest i rummet intill. Han svarade dock på alla frågor och kändes nästan lite social.

Väl tillbaka till skolan var det däremot omöjligt för honom att släppa iväg mig, mycket tårar och skrik och en fröken som bärandes gick med honom till klassrummet.

Det känns i mitt modershjärta och helst av allt skulle jag vilja springa tillbaka, ta med honom och aldrig släppa honom ur min famn, men det blir ju ingen hjälpt av och allra minst Otto.