Dagar

när det känns som om ingen förstår mig är tunga. När jag inte känner någon samhörighet med resten av världen, då jag har anpassningsproblem.

Idag är en sådan dag, min psykolog som jag i vanliga fall tycker mycket om, förstår mig inte. Det känns som han förringar mina känslor och ber mig göra saker som känns helt omöjliga. -Nej då säger han det kan du klara av, du måste bara öva.

Jag blir förtvivlad och tårarna börja rinna och jag säger -du vet inte hur det känns när paniken kommer, när min kropp blir stel som en pinne och jag tror att jag ska dö.

Jag har gått i terapi i fem års tid och jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska göra.
Ibland känns det hopplöst. Jag tänker att jag alltid kommer vara sån här, jag skrämmer bort alla i min närhet. Det värsta scenariot blir verklighet. -Jag, ensam och övergiven.

Lyckan är ju där inom räckhåll, älskade R och mina fem finfina skruttungar finns för mig och jag vill inget hellre än att visa hur mycket jag älskar dom.