Baksmällan

sitter i, men ändå känner jag mig befriad...lite sakralt uttryckt förlöst. Jag har släppt min hemlighet och ni har accepterat den, nåja kanske inte alla men ni viktiga.

Kroppen och huvudet känns lättare, jag har en vision om framtiden. det finns en framtid, när det har varit som värst har den försvunnit och jag har befunnit mig i ett svart hål.

Det har dock aldrig varit ett alternativ för mig att helt försvinna, min kärlek till mina barn håller mig kvar. Mina tankar har många gånger varit att världen vore ett bättre ställe utan mig, vad kan jag tillföra. En känsla av värdelöshet...den finns fortfarande och kommer nog alltid att finnas men förhoppningsvis i en mildare form och med möjlighet för mig att stoppa undan den.

Det är så svårt att förklara det som inte syns utanpå, många gånger har jag varit en hemsk människa mot mina närmaste utan förklaring. Jag har sårat och förstört . Blivit bestört efteråt och undrat vilket monster som tagit min kropp i besittning. Gråtit över att min relation till R blivit lite sämre, frågor i huvudet - vad gör jag mot mina barn, kommer dom bli likadana som jag när dom blir stora? Ångest enorm ångest som kryper i kroppen och helst av allt skulle jag vilja krypa ur mitt eget skinn för att bli kvitt den.

Många av er är förvånade över hur jag kan känna så här, du som alltid är glad. Jag är expert på att ljuga, på att manipulera och låtsas vara den jag tror att ni vill se...det tar enorm energi och jag orkar inte leva i denna lögn längre, mycket för att det drabbar min familj. Dom som står mig närmast får se mina värsta, värsta sidor, när ni andra fått mina goda. Nu menar jag inte att ni alla ska få se mina värsta sidor, så fly inte... min medicin hjälper mig att handskas med mitt problem och nu är det mest ångest och skuld som tynger mig och jag tror och hoppas att min psykiatriker och psykolog ska hjälpa mig även med det.

Det finns dock dagar då solen skiner även för mig, då jag kan ta emot livets alla glädjeämnen. Men i min värld finns det inget lagom, det är svart eller vitt. Min enda önskan är att jag någon gång kommer hamna där i mitten i lagom. Få kunna stanna kvar där och njuta.

Jag är glad för alla era fina kommentarer och jag ska försöka ta till mig dom....är dålig på positiva yttringar då det gäller mig själv.

Jag är glad för att du stannar kvar älskade R även om du många gånger tänkt att gå...vår kärlek är stark.

Linnea, min älskade lilla skruttunge. Jag vet att du läser det här och till dig vill jag säga, det här är inget farligt, jag kommer att stanna hos dig och finnas som din mamma på det bästa sätt jag kan och du mitt hjärta har visat mig att det är tillräckligt.