Länge levde

jag i falskheten och fasadens land.

Ovetandes om att livet kunde te sig annorlunda.

För skydd och för överlevnad.

Många i min väg sårades för min oförmögenhet att släppa fasaden och låta dom komma in.

Allt för länge valde jag att blunda och sopa svårigheter under mattan för att sedan gå vidare.

Under min helvetestid lärde jag mig att ärlighet mot sig själv och mot andra

är det det enda sättet att leva ett värdigt liv och det enda sättet att överleva.

Linnea

Du min lilla skruttunge som kom till mig en natt för nästan 16 års sedan.

Jag förundras ständigt över dig, din styrka och din självständighet.

Ditt jag som berikar mitt liv med kraft och glädje.

Tack för att du valde mig som din mamma.

Jag blir kär varje gång jag ser dig och jag ska älska dig livet ut.

Jag förstår min dotters passion....

Nu lyser ängarna av sommarens alla blommor.
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst.
Därute doftar det av sommarens alla dofter.
Där är det sommar, men här inne är det höst.

Jag levde lycklig här med dig och mina katter
ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst.
Och aldrig nekat mig det ena eller andra,
och levat livet, tills jag krossades en dag.
Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän
Tills du bekände att han givit dig på boten
Då blev det dödstyst här i trädgården igen!
Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad
Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag
Och jag, jag kände det som även jag var ratad
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag

Jag hade hammaren beredd under kavajen
När han kom ut i sidenscarf och sa: God dag!
Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata!
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad...
Och jag blev bjuden på konjak och på cigarrer
och kunde inte få mig till att säga nej!
Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis
och jag tog saker som du glömt med hem till dig!

Jag går omkring i mitt Pompeji, i bland ruiner
och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!

Kyssande vind

Den vackraste av dikter skriven av Hjalmar Gullberg.

Påminner mig om då jag träffade min älskade...

Han kom som en vind.

Vad bryr sig vinden om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod i din hud.

Det borde ha stannat därvid

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en vind

sig vid om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville förstås ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans,

Det kommer en vind och går

och hela din världsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnets klasar.