om ditten och datten, visar bilder på mitt hem och min underbara familj.....men innerst inne vill jag skrika! Höja min röst och tala om för hela världen hur dåligt jag mår. Men vem vill höra om mitt elände och det skämiga med att behöva äta medicin och gå i terapi för att livet ska vara uthärdligt!Jag har hittat rätt i livet, jag har fem underbara barn och en fantastisk make som förstår och vet allt ....men vad händer den dagen då han inte orkar mer?
Jag står och stampar, hittar ingen utväg - vad gör jag? -varför mår jag som jag gör? Panik i hela kroppen.
Medicinen gör mig inte bättre inte terapin heller, men utan den vet jag inte vad som skulle hända...
Jag har tagit mod till mig och bett att få träffa en ny läkare, nu måste någon hjälpa mig och jag togs på allvar så efter fem långa år inom psykiatrin fick jag äntligen träffa en överläkare som lyssnade och iakttog, så hoppet finns kanske även för mig...
Jag skriver detta för jag orkar inte låtsas längre, jag vill inte har er ömkan, det är inte synd om mig. Jag vill inte har era kramar eller omsorg( absolut inte kramar, alla som känner mig vet att jag har svårt för kramar..) Kanske hårda ord, men för mig räcker det att ni vet. För vad jag behöver är vård, psykiatrisk vård.
Och jag skriver det för dig min älskade make som gör allt i din makt och lite till för att vi ska dra runt. Du som förstod mig från dag ett, du som trots din egen sjukdom tar dig tid och har ork för att finnas här för mig. du är mitt allt!
(ps Jessica, jag vet att du finns där för mig...jag kan bara inte ta emot din kärlek på rätt sätt, men jag vill att du ska veta att du har en enorm plats i mitt hjärta.)
25 kommentarer:
Hej, Jag råkade ramla in på din blogg och vi känner inte varandra.. Men jag vet lite om hur du känner, inte personligt men min mamma har psykiska problem. Hon har depressioner och för henne hjälpte medicin då för nästan 4 år sedan. Men så för en månad sedan föll hon tillbaka igen. Jag hoppas på att mediciner hjälper henne tillbaka även denna gången. HOn säger oxå att hon inte har någon anledning för att känna så som hon gör: Hom är älskad och allt det där... MEN du ska inte SKÄMMAS! Det är en sjukdom som alla andra, inget absolut inget man kan hjälpa!!! Men att erkänna det och låta omgivningen veta och kunna förstå när man beter sig konstigt är bra. Och vet du, jag tror inte kramar hjälper, jag tror på att man ska bli behandlad som vanligt för då får man känna sig om vanligt. Så jag hejar på att du snart får må som vanligt igen. KRAM från mig som du inte känner men som gärna ville dela med mig av att du inte är ensam och att man inte ska skämmas för detta...
Ett stort tack, dina ord värmer.
Hej Therese, jag känner inte heller dig utan har ramlat in här via andra bloggar.
Jag läser för att din blogg är intressant. Du skriver inte hur lyxigt ditt liv är, hur bäst du mår eller vilket bäst, bästajobb du har. Och finaste huset och allt det där. Som 100 andra kvinnliga bloggare gör.
Du skriver om livet.
På riktigt. Särskilt idag.
Därför att jag tror att det finns en RIKTIG människa bakom det som skrivs.
Stå på dig, du kommer att klara det här. Att inte känna sig "som alla andra" är inget du kan rå för eller känna skuld inför. Jag hoppar verkligen du får den hjälp du förtjänar.
Kram E
Kära du.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir stum. för jag blev så förvånad. för jag anade inte.
Hur skulle jag kunna göra det iofsg? Vi känner ju inte varandra. men ändå.
Men vet du. Det är ett stort kliv du har tagit. ett stort. fint. kliv. att du berättar.
Och det känns som om du har ett fint stöd. och ett jävlaranamma i dig. som gör att du byter läkare. kanske byter medicin. och inser och kämpar för den rätt till behandling som du har.
kom ihåg. det kommer inte alltid att vara så här.
även om du mått dåligt länge. det finns ett sätt för dig. det gör det. det gäller att ALDRIG någonsin glömma det.
det där med kramar har jag gissat mig till. och tycker om dina små hjärtan du skriver istället.
men jag är ju en sån som kramas hit å dit...hm...måste fundera.
du får ett High five istället.
ett high five som står för styrka. vilja.och lycka. från mig. till dig.
High five.
E - jag var nära att inte trycka på publiceraknappen idag, men det kändes för viktigt att låta bli. Jag vill skriva om livet, mitt liv och nu kanske jag har mod att skriva om den bergochdalbana som mitt liv ständigt är, TACK för ditt stöd!
Fröken, som jag älskar din blogg du får mig att skratta och glädjas åt dina ord..finfina ord. Nej hur ska någon kunna veta... det är sällan vi vet hur människor egentligen mår, men nu har jag tagit tungan från bladet och det känns BRA. Tack ♥
kanske fel att säga det men jag blev så glad att vågade, har länge anat att det finns något annat bakom,jag vet att du vet att jag gått igenom liknande och man känner sig vääldigt liten och skäms.Även om det är länge sen nu så vill jag att du ska veta att jag finns om du behöver en nygammal axel att luta dig mot kram Lotta
Du är stark som en oxe och oerhört modig!
Kom bara i håg min älskade - vi är mest släkt av alla och jag finns alltid här oavsett vad som händer eller hur du mår. Jag älskar dig villkorslöst och som bara en syster kan
-x-
Oj nu blev det fel skulle bara göra ett tillägg på det jag skrev innan, vilket fortfarande står fast även om jag kanske formulerade det konstigt.....det jag skulle tillägga var att att kram avslutet kom av bara farten och även om jag är mer en kram-person så kan det ibland bli för mycket av det, så jag säger bara modigt, tungt och bra från mig/Lotta
Åh Lotta, jag vet att du har varit med om och jösses vad jag har saknat dig....en vacker dag kanske jag står utanför.♥
Ellie, tack jag önskar att det vore så...
Älskade lillasyster, förlåt för att jag inte varit någon bra förebild...känslokall och hård, men det är bara en yta en fasad....♥
MODIGT VÄNNEN OCH STARKT... du har ju följt min blogg och rest med min bergodalbana.. Jag har känt som din bild beskriver och även varit ruggigt nära att göra verklighet av avslutet men kärleken till min man och mina barn fick mig att vända och ta hjälp.. Jag fick kontakt med den person jag idag kallar min livscoach och vi har just avslutat vårt samarbete efter sex långa år och jag är livrädd - rädd att återigen misslyckas med livet.. Men en sak har jag lärt mig och det är att prata om det och inte skämmas.. Kör så det ryker du fixar det och du är en toppenfin människa //Linda
Tack Linda,jag har beundrat ditt mod, ditt ståuppförmigsjälv när det stormat omkring dig. Tänkt att oj vilken stark människa hon är...men det är klart att även bakom den fasaden fanns en rädd själ. Jag har varit livrädd för att visa världen hur jag mår. alltid yta, alltid fasad. men nu är det slut på ytan och fasaden, det här är jag.
...och jag känner inte heller dig, men det är något med ditt sätt att skriva som jag gillar. Det känns äkta på något sätt, det är på riktigt. Och ditt sätt att visa hela spektrat av livet, det är modigt, ja, faktiskt vackert. Jag beundrar ärliga människor - och du är en sådan. Sköt om dig! All din kärlek räcker långt!
Kram!
Ja, jag hoppas att all min kärlek räcker långt. Jag vill vara en äkta och ärlig människa. men det är svårt när man så länge levt i en lögn. men nu har jag spräckt bubblan och trots att jag är livrädd är jag glad att lögnen är över. Tack för dina fina ord.
Tessan, min dörr står öppen när du känner att tiden är mogen!!Ingen psykolog men lyssnare.../Lotta
Din styrka sitter i din ärlighet, att våga "blotta" ditt inre för alla runt omkring dig!
Massor av kärlek till dig min vän!
Therese! Vad starkt av dig att ta det här klivet. Jag är förvånad, det måste jag säga, för jag har aldrig anat att du kände så här. Nu känner ju inte vi varandra så jätteväl (än :-)) men ändå. Jag hade en period i livet då jag hade kontakt med psykiatrin och gick på samtal och medicin. Jag tyckte inte att det hjälpte mig så mycket men jag hoppas av hela mitt hjärta att du får den hjälp du behöver. Du har tagit ett jättekliv som har bett att få byta läkare och när du berättade här på bloggen. Du kommer att ta flera kliv och kanske också några kliv tillbaka men du är definitivt på rätt väg. Ta hand om dig det bästa du kan kan så ska du se att det kommer att fixa sig. /Anna (din granne)
Hej vännen, Bara skriv, skriv av dig, det kan hjälpa dig istället. Det är också så att "älska mig som mest när jag förtjänar det som minst" och jag litar blint på Reine i det fallet.
Det är svårt att förstå för en människa där vardagen bara rullar på, vilket otroligt pussel det är för många med en vardag.
Jag älskar kramar och jag önskar jag fick hålla om dig hårt när du sparkar bakut. Men jag ska ha det i mitt minne nära mig.
Det är så vanligt och du är allt annat än ensam. Men de flesta väljer att mörka och skämmas. Det har varit tabu i alla tider. Jag förstår inte det, för jag tycker det är helt normalt att få känna så här också. Livet är inte en dans på rosor. Men det var liksom ingen som berättade det när vi föddes, så man får lära sig det.
Jag tycker livet är som ett tivoli. Ibland går allt bara runt, runt, ibland är det upp, ibland är det ner, ibland är det en riktig spöktunnel av skräck. Ibland som sockervadd, man fastnar. Men på tivolit finns också en kärlekstunnel, där du är drottning och din man är kung. Där dina barn är prinsar och prinsessor, som också ska få gå igenom livets tivoli. Och ibland drar man en riktigt stor vinst på chokladhjulet också!
Bara skriv av dig här. Du kan också lösenordsskydda (som jag valt nu) när du vill veta vem du delar allt med. Eller inte, för det spelar ingen roll. För du är en underbar människa, inte trots detta, utan tack vare denna delen av dig också. Det är liksom hela Therese som är bra, inte delar av dig.
du är världens finaste.
jag älskar dig.
min fina fina, du är livet för mig och jag älskar dig av hela mitt hjärta.♥
tack fina Anna, nej saker syns inte alltid utanpå och låtsas har jag varit expert på...men jag livet är för kort för att levas i lögn och yta så här är jag...och jag hoppas att vi kommer lära känna varandra bättre...jag är så nyfiken på att se ert hus invändigt:)
Du vet att du är en av de finaste människor jag vet oavsett vad!
Sköt om dig hjärtat <3
Åh Eva, dito.♥
Modiga och starka du, som delar med dig och berättar. Förstår att det känns läskigt men samtidigt lite befriande (?). Ser fram emot att träffa dig någon dag och prata om livets alla konstigheter. Fina du.
Ja Kristin befriande är rätta ordet...och livet javisst är det märkligt. Skulle mer än gärna träffa dig någon gång.♥
Skicka en kommentar