Det svåraste

med min sjukdom är att hantera ångesten och rädslan över att bli ensam..att känna mig övergiven. Den känslan är så övermäktig att jag får panikångest och har svårt att andas.

Det känns som om jag är helt ensam i hela världen som att ni andra har någon slags hemlig klubb där jag inte får vara med. Om jag finge bestämma skulle jag aldrig vara ensam, men det fungerar ju naturligtvis inte så.

I min ensamhet och i känslan av att vara övergiven så kommer mina hjärnspöken. Idiotiska tankar som även jag vet är helt uppåt väggarna, men ju mer dom får fotfäste i min hjärna ju mer övertygad blir jag att dom är sanna.

Så till den milda grad att jag kan bli förstörd över det jag grubblar på, det tär och sliter och går ut över familjen . Stackars R kan komma hem från jobbet helt oanandes och där finns jag som är rabbiat över något min hjärna tänkt ut i min övergivna stund.

Jag vet att jag är näst intill omöjlig att leva med ibland och jag hyllar min hjälte som orkar, fast jag vet att orken tryter och det är inte långt till dörren stängs bakom honom. Trots detta fortsätter jag, jag kan inte sluta.

Den knäppa delen är för dominant, den tar överhand och övertygar mig om att hjärnspökena har rätt. Jag hoppas på att få rätt behandling, min sista utväg. Terapin har fått mig att inse att jag agerar fel när jag låter den sidan ta över, men jag måste få hjälp med att kunna kontrollera den..

Det är väldigt utlämnande det jag skriver och skrämmande, men nu när jag har börjat släppa min fasad måste allt raseras..