Pappa och jag

någon gång på slutet av 60-talet.

I torsdag stannade hans hjärta, det var stopp i 10 minuter innan man lyckades få igång det igen.

Nu ligger han nedkyld för att förhindra skador på hjärnan, men vi vet inte om han vaknar igen.

Vi har inte alltid dragit jämt och jag har haft mycket ilska i min kropp, men nu känns den

ganska långt borta och jag önskar att du känner det i din dvala.

Lite förändring

är alltid kul.

Här i form av en ny tavla. Satan i gatan vad glad jag blir när jag ser den!

Idag

fyller han, min lille bebis 7 år.

Tiden har flugit iväg och jag hann inte med.

Men nu ska den tas igen även om det kanske inte går....

Jag får göra en omstart och visa honom och mina andra fyra små att dom är viktigast i världen.


Grattis Otto!

Han hoppar

ut och in i våra hjärtan just nu.

Han har problem med den kognitiva biten säger psykologen och jag sätter hjärtat i halsen.

Igenkänningsfaktorn är hög, så hög att jag måste hindra mig själv från att brista mitt itu.

Men jag blir starkare och starkare och jag hoppas att orken snart ska komma för att

kunna hjälpa min lille Darth Wader på rätt väg igen.

Man kan

nog inte bli lyckligare än så här.

Många mil fram och tillbaks för en kram och autograf.

Söta ungdom, min söta skruttunge som får mitt hjärta att le.

Det är så

tyst här, men orken finns inte.

Just nu är all fokus på att överleva och att göra livet till ett bättre liv, mitt liv.

Terapin är fortfarande fantastisk men mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Min hjärna jobbar på högtryck, men tyvärr är orden tillfälligt slut.

Jag har

börjat.

Det är livsomvälvande, jobbigt, sorglig, tröttsamt, utlämnande men alldeles alldeles underbart!