klättraren, han som gör allt han inte får och lite till. Han som ibland får mig att slita mitt hår och brista i gråt för att jag inte kan hantera honom.
Jag har kanske åkt på en räkmacka med dom tidigare barnen, visst har dom också haft sina utbrott men inte som den här envise lille mannen.
När det är som allra värst vill jag ställa ut honom i skogen så att trollen kan komma och ta tillbaka honom, men sedan när han sover sött i sin säng så vet jag att han är det finaste jag har.
Han säger att han inte vill vara dum och arg, att dumma Otto kommer fram och att han inte kan hjälpa det. Jag tror faktiskt att det är sant, han kan inte hjälpa sina utbrott eller hantera sina känslor.
Åh han är precis som jag, min allra värsta farhåga.
