Min minste lille goding är ingen vetgirig framåt liten sak, utan förlitar sig mest på att hans äldre syskon ska bana vägen för honom. Han överraskade mig dock på väg till Göteborg med att han faktiskt numera kan stava till sitt namn!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh vad söt han är och duktig!!
Han borde dock ha lärt sig det mycket tidigare, han är ju 5 år!!!Men han bryr sig inte det minsta kan inte veckodagarna i ordning och knappt räkna till 20, men söt och charmig är han!!!!
Kram kram
Det kommer, det kommer! Nån måste ju va charmknutte med =)
Han kan om han vill och då han
inte kan så vill han inte längre...
//R
Du har så rätt min älskling, han är lite som sin mor....
Man kommer långt på att vara söt och charmig med :-). I bland är barn bara så otroligt envisa, som Felicia med sin cykling. Jag har sprungit efter henne och hållt i cykeln hela våren och sommaren eftersom hon har vägrat med någon annan och jag har absolut inte fått släppa taget. Fast hon kan. Sedan så är Fredrik ute med henne en gång och då vågar hon. Barn!
Ja du Eva, barn är barn och ibland förstår man sig inte riktigt på dom små liven, men härliga är dom!!
Kram kram
T
Skicka en kommentar