Just idag

är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida.

Precis som Kentas låttext känner jag mig just idag.

Vissa korta stunder känns livet bra, jag försöker njuta och omfamna det.

Idag har jag varit och träffat min doktor, min doktor som givit mig diagnosen Bipolär sjukdom. Som enligt faktatexten beskrivs som ett tillstånd i hjärnan som orsakar stora skiftningar i stämningsläge, livsenergi och beteende.

Det känns bra att få en diagnos, att förstå att det inte är fel på mig utan att det finns en anledning. Samtidigt är det skrämmande för det här försvinner inte, det kan lindras och bli bättre med hjälp av medicin och terapi men det går inte att bota.

Jag är lyckligt lottad som har närstående som bryr sig om mitt välbefinnande, med rätt medicin kanske jag nu kan vara mottaglig för denna hjälp. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna nya medicin är nyckeln till lösningen.

Idag är ingen

vanlig dag, för idag är det August födelsedag. Hurra hurra hurra! Grattis min finfina son på din 9-årsdag!

I dag

är det Ottos namnsdag en dag han länge har längtat efter. Den dagen är lika stor som kungens födelsedag säger han och blir besviken när bussarna inte flaggar för honom. Fina August säger vid frukostbordet, att min present till dig är min Blixten McQueen samling. Otto håller på att ramla av stolen av lycka och sedan kramas dom i en härlig lillebror/storebror kram och mamman blir alldeles varm inombords. Syskonkärlek är så fantastiskt.

Kan man verkligen

ta sig i kragen och skärpa till sig?

Jag får så många glada hejarop om att allt kommer att bli bättre, att det kommer att lösa sig. (ingen skuld lagd där, vad ska ni säga?!) Men vad är det som kommer att lösa sig frågar jag mig då? Kommer jag en morgon att vakna och känna Jippie! Therese, du gillar dig själv eller åh vad livet är härligt?

Ja, jag önskar att det kunde vara så, men med min pessimistiska läggning så tror jag faktiskt inte det. Jag tror inte att allt behöver vara nattsvart, men jag tror heller inte på rosa moln. I min drömvärld så skulle jag vilja hamna i landet lagom, där inget är svart men heller inte vitt, bara lagom härligt grått.

Efter alla år i terapi, som har gjort mig bättre fast inte bra, så har jag nu bestämt mig för att bara fokusera på mig och mitt. Inte snegla på andra och tro att dom har det så mycket bättre och vilja fly till deras verklighet. Alla har vi våra bekymmer och egenheter, vissa hanterar dom bättre än andra. Så nu är det dags för mig att försöka hantera mina, jag vill inte slösa bort mer tid på att må dåligt!

Påsken

blev inte alls som jag hade tänkt mig...jag hade som alltid höga förväntningar och föll pladask ner på jorden igen.

Jag vet inte vad som händer med mig, med min kropp. Jag vill så gärna, hjärtat vill så gärna...men den inre stressen blir för svår, för tung och allt blir panik och jag vill bara krypa ner i mitt svarta lilla hål.

Och jag har så svårt att se henne i ögonen, hon som tar så enormt mycket energi ifrån mig, hon som jag egentligen bara vill ska hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra.
Hon som går under benämningen mamma, jag kan inte vara i hennes närhet, jag orkar inte, hon stjäl all min luft och jag vill bara att hon ska försvinna, inte för alltid men bara bort från mig här och nu.

Hur söt och underbart

tonårig är man inte när man till Håkans ära bakar en kladdis utan att han vet om det. Min älskade lilla skruttunge, du är bäst.♥

Jag hade en härlig

kväll igår med några vänner, underbar musik och mycket dans. En välbehövlig lisa för själen.